Jag är stolt över mig själv idag. Inte för jag inte brukar vara det, men idag är det något speciellt. Men till viss del är jag också väldigt ledsen över det som hänt. Jag kan ha förlorat en vänskap som betytt väldigt mycket för mig under en väldigt lång tid. Men jag var tvungen för att inte bli nertryckt igen. Jag sa ifrån och allt föll. Men det som räknas finns kvar, för en vänskap som vår faller inte helt av ett slag, man måste slå väldigt många gånger för att den ska dö ut. Och nu längtar jag bara till helgen, så jag kan få ventilera det här med min fina Sofie! Inget utan Sofie!

nu sitter jag på golvet i mitt rena rum och lyssnar på min man daniel adams-ray. klockan är bara lite över elva och jag är redo för dagens äventyr. och dagens äventyr innebär öppet hus på skolan och sen bio med bästa sofie ikväll. och om sex dagar flyger jag och mannen i mitt liv till new york. så jag är lycklig nu. känner mig lugn och säker.

livet är vackert, livet är verkligen vackert. jag trivs i livet, i tillvaron. allt flyter på och jag bara svävar med. jag vill alltid känna såhär, alltid vara glad.

jag har tänk på en sak, alla har ett mål, en dröm och för att komma till det målet så finns det massa saker man måste göra. typ skolan eller massa småjobb kanske. och just nu så känns skolan jävigt lågprioriterad och jag får typ ångest av vetskapen att jag måste släpa mig dit, plugga och göra massa läxor för att sen gå hem och fortsätta plugga. jag vill bara sova, måla lite, kolla någon bra film och dricka mjölk hela dagarna. kanske fotografera lite om jag ska festa till det. inget annat. men för att komma till den punkten måste jag utbilda mig, jobba som en galning, spara massa pengar och sen kan jag göra det jag egentligen vill. men det kommer ju ta år innan jag kommer dit...men det är tydligen det som kallas livet var det någon som sa idag...

"och jag säger till dig, det var tur att du kom. jag har skyhöga krav och du är lagom."

jag börjar känna flytt igen efter en svacka, flera veckor lång. jag börjar känna att det är dags att plocka fram den gamla jag ett tag, dags att le och skratta, dags att se saker från den ljusa sidan och nu lovar jag mig själv att verkligen försöka. inga sura miner och inga hopplösa suckar. inget mer tänkande och ältande utan nu ser vi framåt och vi gör det med glädje.

ögonen svider av saltet efter tårarna.

ibland vill jag inget annat än försvinna. regniga höstkvällar, högljudda sommarnätter och ljusa vårtimmar. mitt i allt det glada och lyckliga så känner jag ändå känslan, en längtan som längtar bort. bort från denna staden, den platsen. och vad har jag som håller mig kvar? ingenting. men ändå sitter jag här, kvar på samma plats som jag startade på. inget har förändrats förutom jag. det är jag som växt ifrån allt det här. men jag vågar inte slå mig loss. jag hade kunnat skylla på min ålder, men jag är inte sån. har aldrig varit, men kanske blir. men jag behöver det, nu. jag vill här ifrån, till ett ställe, en plats som är ny.

No one's laughing at God when they're saying their goodbyes

//det här med ord är svårt, man tänker en massa saker hela tiden, men när det ska ut så blir det lätt fel. så oerhört fel. det vill man inte. men ord är också något bra, något fint. ord kan vara så vackra, där det står så ensamt på ett papper. inget annat än ord kan få en att må så bra, men samtidigt så dåligt. ord kan göra dej glad och ledsen. det kan vara lätt med ord ibland, men det är också svårt. mest svårt.//