Jag är stolt över mig själv idag. Inte för jag inte brukar vara det, men idag är det något speciellt. Men till viss del är jag också väldigt ledsen över det som hänt. Jag kan ha förlorat en vänskap som betytt väldigt mycket för mig under en väldigt lång tid. Men jag var tvungen för att inte bli nertryckt igen. Jag sa ifrån och allt föll. Men det som räknas finns kvar, för en vänskap som vår faller inte helt av ett slag, man måste slå väldigt många gånger för att den ska dö ut. Och nu längtar jag bara till helgen, så jag kan få ventilera det här med min fina Sofie! Inget utan Sofie!